Ett år som föräldrar

Standard

Idag för exakt ett år sedan fick vi möta vår son för första gången i Nakuru, Kenya!

Han var nyvaken och räckte artigt fram sin lilla hand åt oss, medan personalen förklarade att hans mamma och pappa äntligen kommit för att hämta honom. Efter bara en kort stund var det inga problem att komma upp i famnen hos de nyblivna föräldrarna. Vilket omvälvande sätt att bli föräldrar på! Vilken dag! Vilket ansvar!

P1010892

Vi förstod inte varandra, men det gick ändå fort att lära känna hans personlighet, behov, vanor och rädslor.

P1010910

Han höll ut den långa vägen hem till Nairobi utan att skrika och gnälla en enda gång, som om han visste och förstod att livet nu skulle bli annorlunda, bättre och roligare än tidigare. När vi inte släppte taget fick vi också se honom le för första gången!

P1010943

Det var en intensiv men fantastisk tid. Tröttisar var vi allihop.

P1010994

I exakt ett år har vi alltså varit föräldrar! Det känns helt otroligt. Resan till Kenya förändrade oss för alltid, vår familj, våra hjärtan, våra sinnen och vår uppfattning om världen och människorna omkring oss. Både positivt och negativt, som livet och världen för det mesta ser ut.

Konceptet “tid” kanske verkligen är en subjektivt förnimmelse. Det känns nämligen som om vi faktiskt varit borta längre tid än 9,5 månader. Hemma i Sverige flyger dagarna fram men det kanske också beror på att en av oss arbetar och en är hemma på heltid.

När man är hemma med en kille på 2 år och 7 månader finns inte många lediga minuter på en dag. Vi är för det mesta ute i parken eller på öppna förskolan från förmiddag till eftermiddag. Sedan ska det lagas mat, läsas sagor, badas och nattas. När vi är färdiga med dagens program är klockan åtta på kvällen och energin är slut. Man kommer snabbt in i rutinerna. Man har helt enkelt blivit en helt vanlig familj, vilket också har varit syftet med hela processen.

Jag hade ju bland annat föresatt mig att skriva till Försäkringskassan för att ansöka retroaktivt om barnbidrag under Kenyavistelsen (vilket man som grundregel inte kan få enligt gällande rätt). Detta visade sig mer kompicerat än jag trott – dessutom har jag ju inte riktigt någon tid. Två halva dagar har jag lyckats få “ledigt” för besök på Förvaltningsrätten i Stockholm. Kanske hinner jag plita ihop en bra inlaga under sommarsemestern?

IMG_0051

Livet rullar på och sedan vi kom hem i mars har vi fått känna på både vinter-, vår- och sommarväder – om vartannat.

Vår lille son är en aktiv liten krabat. Vi har således varit i parken i vinterväder…

IMG_0030

…i slaskväder….

IMG_0019

….i vårväder….

IMG_0066

….och sommarväder.

IMG_0197

James har åkt cykel, med och utan huvudbonad…

IMG_0165IMG_0257

James har åkt typ (nåja, så känns det ungefär…) 58 olika typer av rutschkana…

IMG_0031IMG_0235P1140091P1140079P1140484

James har både varit på kalas och haft välkomstkalas själv.

P1140350P1140401

Han har åkt minibil och minitåg på olika ställen

IMG_0230P1140343IMG_0081

Vi har tittat på olika sorters djur i parken och på Skansen

P1140010P1140011IMG_0220P1130941

Sedan har vi haft besök av Oma och Opa över påsk och njutit av det härliga vårvädret i Stockholm med omgivningar

P1140258P1140264P1140297P1140176IMG_0055P1140178P1140254

Naturligtvis har vi också besökt ABBA- the museum när Oma och Opa var här!

P1140157P1140150P1140132P1140119

En viktig del av våra dagar har naturligtvis utgjorts av umgänge med kompisar och besök!

IMG_0074IMG_0246IMG_0189

James har både ätit svenska jordgubbar och åkt i snurrande dito och andra karuseller

IMG_0225IMG_0177IMG_0181P1130948

Hösten kommer fortare än man tror och med den börjar ytterligare ett nytt liv med dagis, jobb för båda föräldrarna och endast helgerna till skojiga utflykter. Trots att det är intensivt nu kommer jag säkert att lite vemodigt sakna denna period i livet som föräldraledig. För föräldraledig kommer jag nog tyvärr aldrig vara ännu en gång med ett andra barn. Nu gäller det att njuta av den fantastiska gåva vi har fått och komma ihåg detta även de dagar man bara är en trött, tålamodsprövad, och helt vanlig, förälder.

P1140413P1130960P1140440

 

Advertisements

Vi är hemma!

Standard

Vi har varit hemma i dygt en vecka nu – vi åkte som två personer och kom tillbaka som en liten familj med tre personer – efter nästan 9,5 månader i underbara, tokiga och vackra Kenya!

Hemma välkomnades vi av familj och vänner samt varsin …hmm….dunderförkylning! Det är ju så KALLT hemma!

Allt gick väldigt fort de sista dagarna i Nairobi och Kenya. Plötsligt skulle de sista dokumenten fixas eftersom vi var tvungna att lämna landet på grund av att våra viseringar skulle gå ut. Slutkampen i byråkratstriden började emellertid redan någon vecka efter att vi anlände till Nairobi med vårt pick och pack.

När advokaten hörde av sig den 19 februari och berättade att alla dokument var färdiga för upphämtning och vidare inlämning till den nationella kommittén för adoption (i syfte att få det s.k. Haag-intyget) blev vi alldeles överlyckliga. Nu kunde det väl inte dröja längre än någon vecka innan vi fick boka vår biljett hem….trodde vi i alla fall..

Här är vi hos advokat Mr M

P1120974P1120992

Här är vår advokat i egen hög person

P1120977

Advokaten hade redan gjort en fin liten akt som skulle till den nationella kommittén. Vi tackade så mycket för gott samarbete, vilket vi också tycker att det har varit, och tog sedan taxin en kort sträcka och lämnade in ansökan om ett Certificate of Conformity (Haag-intyg) hos Childrens Department. Det såg ut som när vi var där sist, lite av en byggarbetsplats med mörka, långa korridorer.

P1120996P1120994

Eftersom vi ändå var på resande fot denna dag hade vi dessutom bestämt oss för att hämta upp James födelsebevis från adoptionsorganisationen i Nairobi. Detta skulle gå fort var det tänkt och med beviset i hand kunde vi sedan enkelt ansöka om godkännande hos den svenska myndigheten för internationella adoptioner (MIA) och därefter pass på den svenska ambassaden.

När vi väl kom till barnhemmet/organisationen och fick se födelsebeviset slog det oss att det var något som inte stämde. Det visade sig att det stod fel datum på dokumentet. Födelsedagen skiljde sig med en dag jämfört med den födelsedag han “fått” av oss i november.

Nu började det kännas lite lätt ansträngt igen. Vi hade ju hört att födelsebevis var mycket svåra att beställa och tog lång tid att få, ibland flera månader. Vi var emellertid väldigt tydliga gentemot organisationen; det var absolut deras ansvar att ordna med ett nytt bevis eftersom de uppenbarligen inte berättat för oss vilket datum de från början hade “valt” åt James innan vi fick välja en födelsedag som sedan använts under hela processen och i alla juridiska dokument. Skulle vi nu verkligen hinna få beviset och ansöka om pass innan våra visum gick ut den 5 mars?

Inte heller visste vi om Haag-intyget skulle dröja trots att advokaten försäkrat oss att kommittén i Kenya faktiskt var i full gång igen efter flera månaders arbetsuppehåll. Utan intyg från kommittén eller svenska MIA skulle vi inte få något pass och således inte kunna lämna landet, trots att vi skulle stå utan visum….aj, aj, situationen blev drastiskt sämre än väntat.

Nu skulle vi få vänta igen, både på intyget från den nationella kommittén och på det nya födelsebeviset.

Vi hade telefonkontakt med både ambassaden och adoptionsorganisationen under den kommande veckan. Hände det något, vilka tider gällde och vilka förutsättningar hade vi?

Så plötsligt en vecka senare ringde organisationen och berättade att vi kunde hämta det nya födelsebeviset! Vilken tur, för nu hade vi åtminstone en liten chans att klara av den tajta tidsplanen. Med födelsebeviset i hand kunde vi också snabbt skicka iväg en ansökan till MIA om godkännande tillsammans med en förklaring att de enligt svensk lag måste godkänna utländska adoptioner om det inte är uppenbart att adoptionen gått felaktigt till väga (ibland är det både roligt och praktiskt att vara jurist).

Här hämtade vi födelsebeviset på barnhemmet/organisationen och fick tillfälle att tacka vår kontaktperson J

P1130466

Dagen efter fick vi både godkännande från MIA och från den kenyanska nationella adoptionskommittén. Vi var på något sätt ganska förvånade att allt faktiskt började lossna. Vi fick tid hos ambassaden dagen efter för passansökan och började vid det här laget bli ganska slitna av allt stressande, åkande, fixande och väntande.

Efter besöket på ambassaden åkte vi ner till City för att boka vår biljett hem eftersom alla flighter hem på onsdagen började bli fullbokade. Detta var naturligtvis ett risktagande och kunde bli en dyr historia på många sätt om vi inte fick passet i tid.

Här är vi på väg till ambassaden. James får lite god juice som muta.

P1130492

Nere på KLM:s kontor fick vi tala med en kvinna som kanske inte kunde anses vara den goda servicen personifierad. Utan att egentligen riktigt titta på oss tog hon emot vårt ärende och skrev tyst på sin dator. När det däremot ringde svarade hon under tiden på tre andra samtal då vi väntade på att få hjälp med ombokning av biljetterna. Det visade sig senare att hon också råkat skriva ut Leifs biljett (i form av tunna papperslappar utskrivna på matrisskrivare) två gånger, men ingen biljett åt James. Vilken tur då att de på “immigration” ville se en kopia av alla utresedokument som villkor för att stämpla barnets pass…utan denna extra koll hade vi nog fått lite problem på flygplatsen…

P1130512

Här på KLM:s kontor. Två trötta killar och en irriterad tjej…

P1130500P1130504

Vi började bli hungriga efter allt åkande och skulle dessutom till Childrens Department för att hämta upp Haag-intyget. Lunch fick det bli i bilen…och tur var väl det eftersom vi naturligtvis fastnade i en enorm trafikstockning där vi stod blickstilla ett bra tag.

P1130571P1130575

Här är vi på väg upp mot Childrens Department.

P1130584

På måndagen hade vi förhoppningar om att ambassaden skulle höra av sig för att berätta hur det gick med samordningsnumret. Jag skrev mejl och ringde utan att nå ansvarig kontaktperson. Nu började vi bli riktigt stressade. Vårt flyg skulle gå på onsdag morgon, vilket gav oss tisdagen att hämta upp passet, ordna med utresestämpel hos “immigration” och packa.

Tisdag morgon ringde jag därför ambassadens akutnummer i ren desperation och fick tag på ansvarig chef istället. Tack för det, för nu lossnade det direkt. Passet kunde vi hämta upp vid lunch! Vi drog snabbt iväg till närmsta köpcentrum, kopierade nödvändiga dokument, upptäckte felet med James biljett, fick nya biljetter hos Kenya Airways, kopierade på nytt, ringde en agent som specialiserat sig på viseringsfrågor och bestämde träff för överlämning av passen i Westlands samt, som grädde på moset, tog lite malariatester och annat. Lunch fick det återigen bli på vägen, för nu var det snabba puckar som gällde.

Klockan 17.00 knackade det på dörren. Det var vår kontakt, viseringsagenten, som hade stämpeln i passet ordnad! Vi kunde åka! Kvällen gick åt till packning, sortering, avsked och kramar!

Vid halv 5 kom bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Vi packade in alla lådor med träfigurer, väskorna, barnvagnen och oss själva som ett stort pussel. Alla var på utmärkt humör trots den korta natten.

P1130886

Incheckningen fick dock humöret att snabbt sjunka igen. I härlig kenyansk anda skulle nämligen en handfull eller fler personer “hjälpa till” med både instruktioner, vägning och själva incheckningen av alla lådor och väskor. Samtidigt blev James tröttare och tröttare men vägrade sitta i vagnen. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att det inte är helt lätt att hålla koll på ett springande barn på en flygplats, åtta kollin, en barnvagn, handbagage och datorväskor samtidigt som en av oss måste springa mellan inpacknings- och incheckningsdisk för att förhandla överviktspriser och inpackningsmetoder med flygplatspersonalen….Nåja, det positiva med allt var att vi inte hade några som helst problem med dokumenten och passen!

När vi äntligen satt på planet var det en härlig befrielse och stressen släppte allt eftersom.

P1130895

Efter mellanlandningen i Amsterdam var vi verkligen nära vårt mål! Vackert, vackert!

P1130904

Väl framme fattades det endast en väska (min väska (!) som vi fick dagen efter) och vi togs emot med blommor, ballonger och presenter av bror och mor. Vilken glädje och lättnad över att äntligen vara framme och att ingen nu kunde stoppa oss för att kräva mer dokument eller stämplar!

P1130923

OCH för er som nu vill läsa lite mer om de roliga saker vi faktiskt också hann med under våra sista veckor i Nairobi – varsågod:

Vi var på Amani Café och Shop där vi åt lunch, lekte samt köpte grymt mycket smycken (egentligen bara jag som köpte smycken…) gjorda av ett kvinnokollektiv. Jag fick en rundvandring och fick se hur tygerna färgas och hur kvinnorna arbetar i kollektivet. Ett väldigt trevlig besök.

P1130005P1130023P1130028

Jag lämnade killarna hemma en kväll och gick på mingel på Svenska Skolan och lyssnade till underbara SwedKen som uppträdde. Jag fick också vara med på ett litet hörn på scenen;-)

P1130069P1130071P1130079

Men inte nog med detta, kvällen fortsatte sedan med några av bandmedlemmarna på en karaokebar i närheten. Fantastiskt kul! Här sitter Marie med sånglistan tjock som en katalog.

P1130084P1130089

Marie gav verkligen allt som först ut på scenen. Jag sjöng bland annat lite Britney. Den lilla publiken verkade ganska road.

P1130095P1130107P1130096

Vi var en hel dag i Karen och besökte för andra gången den jättemysiga restaurangen Talisman.

P1130143P1130142P1130136

I Karen besökte vi också Kazuri smycken. Vi fick se hur smyckena tillverkas och vilka som arbetar i “fabriken”. Återigen kändes det som att jag hamnat i smyckeshimlen och jag lyckades köpa mängder med vackra saker.

Här tillverkades leran som sedan skulle formas, brännas och lackeras.

P1130159P1130164

Här satt kvinnorna som tillverkade smyckena, skålarna och tallrikarna.

P1130166P1130167P1130202

Några av de skålar som tillverkades och vakten.

P1130168P1130204

James tyckte det var tråkigt när mamma Kristin valde smycken i all evighet…men ni kanske förstår att det tog lite tid…

P1130219P1130220

Dagen avslutades i all flärd på Giraffe Manor med afternoon tea. Huset är både hotell och restaurang och det fantastiska är att girafferna och vårtsvinen kan komma ända upp till huset samt sticka in huvudet i restaurangen vid frukosten.

P1130222P1130283

James var totalt fascinerad av djuren och höll igång med att mata och titta på dem i flera timmar med skräckblandad förtjusning.

P1130234P1130243P1130271

Dessa djur är fortfarande mina favoriter

P1130261

Girafferna lockades med mat

P1130285

Nam, nam…

P1130294P1130292P1130336

Hjälp!

P1130355

Fina och roliga giraffer

P1130296P1130342P1130318

Innan vi åkte hem gjorde vi ett besök hos barnfrisören nära Gemina Court. Det var jättekul att leka med bilarna, men rakapparaten (och frisören själv) var INTE populär när det var dags för själva klippningen.

P1130808P1130811

Vi åt svenska semlor och firade att flera familjer fick sitt domslut.

P1120965P1130819

Vi var i musikstudion och finslipade på vår ABBA-cover.

P1130652

Vi var på Fogo Gaucho tillsammans med en annan familj. Här serverades till exempel krokodil på spett.

P1130588P1130594

Vi var på trevliga middagar. Här var jag på tjejmiddag på Sierra.

P1130862

Förutom förkylningen i hela familjen tycker vi att det är toppen hemma! Denna bild får beskriva vår känsla!

P1120909

Johannsens road trip till huvudstaden

Standard

Klockan 04.00 ringde alarmet på mobilen och det kändes som att någon stått och och bankat på våra huvuden hela natten. Nåja, hela natten och natten. Kvällen före hade ju så käckt avslutats ganska sent med ett mystiskt nattligt besök i syfte att ordna med betalning av en barnsäng och en barnstol. Denna natt hade varit kort och den enda som nog sovit gott var James.

Vi fick en varm kopp kaffe av vår energiska granne som samtidigt skulle gå upp för att köra till Mombasa flygplats och hämta upp ägaren av “vår” lägenhet. Det var en sådan tajming att vi precis skulle missa ägarens ankomst med någon timme.

Vid 05.15 hörde vi att safaribussen kommit genom grindarna till området. Vi fick hjälp av de underbara nattvakterna att bära ner allt pick och pack till bilen. Här måste förklaras att Leif lyckats med konststycket att köpa flera boxar med träsniderier som skulle med på resan (det handlade alltså inte om ett par likkistor i olika storlek även om det ser lite så ut).

P1110565P1110569

Med på resan hade vi alltså Bakari, vår chaufför/guide, samt Mohammed, vår s.k. kokosvinsguide, som skulle berätta mer om djuren och landskapet vi åkte igenom (och som faktiskt själv hade bett om skjuts till Nairobi). Här är också Ali, vår researrangör, med på bilden.

P1110573P1110574

Trötta och förväntansfulla satte vi oss i den fullpackade bussen som skulle ta oss genom Taita Hills och Tsavo West (inklusive två övernattningar) ända till slutdestinationen Nairobi. I Nairobi skulle vi organisera de sista adoptionsdokumenten samt pass för James och så småningom ta oss hem till Sverige.

I höjd med Likoni och färjeläget vid Mombasa började det ljusna på himlen. Denna vakt vid färjan var inte alls glad åt mitt fotograferande och jag låtsades radera bilden (vilket jag naturligtvis inte gjorde på riktigt – vet faktiskt inte riktigt hur man gör..).

P1110578

Någon timme senare, efter en skumpig färd på en ganska risig väg, var det dags för vår första paus.

Här ett vägbygge där vi fick åka i vägdiket för att inte köra på vägarbetarna.

P1110633

Åh, vilket välförtjänt pulverkaffe vi fick till ett sockrat mzungu-pris.

P1110610

Första anhalt var Taita Hills och Lions Bluff Lodge. När vi började ana bergen vid horisonten såg vi verkligen fram emot att få bo på en lodge högt, högt upp.

P1110642P1110652

En glad familj på väg

P1110623

Ytterligare någon timme och vi var framme vid infarten till parken.

P1110663P1110659

Taita och Tsavo är kända för sin röda jord och sina röda elefanter (som rullat sig i den röda jorden). Här ser man också tecken på elefanternas framfart och de nertrampade träden.

P1110689

Där, högst upp på berget låg Lions Bluff – vilken häftig plats!

P1110693

Väl framme vid lodgen fick vi lunch ackompanjerad av en helt vidunderlig utsikt.

P1110699P1110700

Lodgen bestod av små hus i sluttningen.

P1110798

I vårt mysiga hus kunde vi ta oss en liten tupplur innan vi skulle ut på första “game-drive” på eftermiddagen….

P1110764P1110702

…trodde vi i alla fall…..Det hade inte varit bra väder på flera dagar och denna dag var inget undantag. Snart började det ösregna och blåsa mycket häftigt. Vi drog igen blixtlåset på lodgens väggar så snabbt vi kunde, men den sista väggen gick inte att stänga. Blixtlåset var trasigt! Det stormade nu så kraftigt att regnet öste in i lodgen och det stora och tunga skrivbordet flyttade sig av sig självt inåt rummet. Inte nog med detta, så började det droppa snabbt från taket på huset, igenom sängens myggnät och ner på sängkläderna. Med en blandning av skratt och panik försökte vi ringa det nummer till receptionen som stod i informationspärmen, men kom till någon helt annan, ganska förvirrad, person. När det slutade att regna fick vi istället gå upp till receptionen och prata med dem om den trasiga väggen.

Här försökte jag hålla emot tältväggen, så att inte alla våra saker skulle bli helt genomblöta.

P1110708P1110715

Stormen drog lyckligtvis förbi och det kom någon för att fixa den trasiga väggen och ställa en skål på sängens myggnät – det var ju bra i fall det skulle regna igen. Här ser ni också en av lodgens stolta vakter.

P1110733P1110779P1120138

Nu var det dags för vår första “game drive”. Här njuter vi av det helt fantastiska landskapet.

P1110772P1110785

På dagens första “game drive” såg vi bl.a. elefanter, oryx, impala och dik-dik. Antalet och mångfalden djur var dock inte i närheten av den mängd djur vi hade upplevt några månader tidigare i Masai Mara.

P1110875P1110839P1110859

När det började mörkna var det dags att dra sig hemåt till den läckande lodgen och den goda middagen. Vi hade från början planerat att ta en nattlig “game drive” för att “jaga” stora kattdjur, så som leoparder, jeoparder etc. Det hade emellertid regnat så mycket så att man kunde förutse att katterna skulle hålla sig borta denna natt. Vi gick istället och lade oss, mätta och belåtna.

P1120046P1120040P1120057

Det är minsann ingen slapparsemester att vara på en riktig safari. Vid 6-tiden var det dags igen för frukost, packning av alla saker samt fotografering av den fantastiska soluppgången.

P1120068P1120075P1120122

Nu skulle vi ta oss till Tsavo West. Vi fick inte se mycket djur på vägen ut ur parken, men däremot lite stadsliv på vägen norrut.

P1120155P1120234P1120285

Bl.a. en liten färgglad tuk tuk som fått motorstopp och kvinna som bar ett par kilo ris eller mjöl på huvudet.

P1120245P1120239

Vid infarten till nationalparken fick vi ta en välfärtjänt paus. Här fick jag också dagens fråga om adoption. Det var en kvinna i butiken bredvid som undrade var jag köpt mitt barn någonstans. Denna fråga har vi fått ganska ofta här, så jag fick ännu en gång förklara att man inte kan köpa barn här utan man får ta hand om föräldralösa barn som befinner sig på barnhem. Allt efter en prövning i domstol och ett antal intervjuer. Jag fick en skeptisk uppsyn av masaikvinnan till svar och brydde mig sedan inte om att förklara något ytterligare denna dag…

P1120315

Halleluja! Kanske snart framme vid nästa lodge?

P1120321

Även denna lodge bjöd på fantastiska landskap.

P1120334P1120340

Rhino Valley lodge låg också otroligt fint på en bergssluttning. Här fick vi också en stor lunch med bergsutsikten att njuta av.

P1120343

En liten kille i en stooor stol med en stooor skål framför sig.

P1120349

Återigen skulle alla våra saker packas ur bilen och in i lodgen.

P1120355

Efter en kort vilopaus var det så dags att ta sig ut på “game drive” igen. Nu skulle vi försöka hinna med att se Mzima Springs, en sötvattenkälla som rinner ända ner till Mombasa. Tsavo West bjöd också på en vidunderlig natur.

P1120437

…och även lite djur…

Hello!

P1120401P1120402

Vi åkte förbi ett vulkanområde med aktiva vulkaner. Ett gäng med ryska turister var inte rädda om livhanken när de vandrade uppför berget utan en “ranger”. De hade tydligen inte velat lyssna på chaufförernas varningar om att vildhundar i flock kan attackera människor och utgöra livsfara. Men, vi stannade inte tillräckligt länge för att se om de blev uppätna eller inte…vi skulle ju vidare till vår sötvattenskälla.

P1120415P1120417

En liten ensam zebra i regnet…

P1120460

Vi fick en guidad tur vid Mzima Springs och fick titta på fiskarna i källan genom glasen i ett litet hus i vattnet. James lockade till sig fiskarna genom att knacka försiktigt på glaset.

P1120479P1120483P1120488P1120502

Det började regna igen och vi var nu ganska trötta efter allt åkande i bilen. Det tog ett bra tag innan vi var tillbaka vid lodgen. Efter en god middag med extremt stora portioner (ja, till och med jag kunde inte äta upp allt!) gick vi till sängs.

P1120525P1120527

Dagen började sedan som vanligt kl. 6 med att vår guide Mohammed knackade på dörren och hälsade på tyska med kenyansk brytning. “Alles klar? Guten Morgen!”. Denna morgon hade jag god lust att hiva en låda träsniderier mot dörren, men lät naturligtvis bli…

Bättre humör fick vi efter frukosten.

P1120561

In med all packning i bilen…

P1120544

….och iväg mot huvudstaden! På vägen ut från parken fick vi se bl.a. den ståtliga vattenbocken och oryx.

P1120599P1120627P1120693

James fick också testa att köra bil på riktigt…det gick dock inte jättesnabbt…

P1120682

Motorvägen från Tsavo West till Nairobi var i förvånansvärt gott skick. Tydligen har den restaurerats med investeringshjälp från Kina.

Den här skylten skulle kanske ha lästs lite bättre …

P1120265

…av de här killarna som var ute och körde. Bussen släpade i vägen på grund av den tunga lasten men körde riktigt fort och killen i bilen zick-zackade sig fram på vägen i sina alkoholångor. Vi försökte köra förbi dem flera gånger men de lyckades alltid komma ifatt oss. Efter ett tag slapp vi dem som tur var.

P1120714

Det händer alltid intressanta saker längs vägarna i Kenya. Här är ett urval av bilder.

P1120720P1120766P1120724P1120755P1120850

Vi stannade till någon timme innan vi skulle komma in i Nairobis stadstrafik. Vid rastplatsen fanns en liten butik och en kiosk med några utemöbler. Butiken ägdes av en väldigt sympatisk kvinna som också, fick vi snart reda på, befann sig i adoptionsprocessen. Det var fint att träffa en kenyansk kvinna som ville adoptera och vi grät när vi hörde historien om den lille pojken. Kvinnan hade sett någon lämna en stor plastpåse vid vägen och hon och kollegorna hade fattat misstankar och gått för att ta sig en titt på plastpåsen. I plastpåsen, eller i flera lager av plastpåsar, låg den levande och nyfödde pojken med navelsträngen fortfarande kvar. Kvinnan har nu tagit hand om pojken och han kommer nu att ingå i hennes familj. Han får namnet Moses…

P1120863

Äntligen var vi framme i Nairobi och Gemina Court. Nairobi bjöd på regnigt väder typiskt för en svensk sensommardag…brrrr…

P1120941

Men James tyckte det var skoj med lekplatsen och alla barnen! För första gången på nio månader har vi nu köpt ett par gympaskor åt honom;-)

P1120942

Bye, bye Diani Beach….

Standard

Vi har lämnat Diani Beach för denna gång och har nu flyttat upp till Nairobi. Kanske kommer vi tillbaka igen på semester om ett par år, men exakt när vet vi inte. Det känns lite vemodigt att lämna de andra adoptivfamiljerna, våra vänner på Diani Homes, stranden, havet och vädret. Samtidigt känns det äntligen som att vi är på väg hemåt, vilket är underbart.

De två sista veckorna i Diani passade vi på att gå till våra favoritställen och göra trevliga saker en sista gång. Den allra sista veckan gick dock mest åt till att packa, boka safari i kombination med resa till Nairobi, vara magsjuk i några dagar, sortera saker och kläder, organisera olika betalningar samt sälja barnsäng, microvågsugn och barnstol. Som vi alla vet vid det här laget är ingenting färdigt här i Kenya förrän det verkligen är färdigt. Trots sedan länge överenskomna köp fick vi således inte vår barnsäng och barnstol sålda förrän efter 23-tiden kvällen före vår avfärd under mycket märkliga former, som jag ska berätta mer om.

Men först, den sista tiden ägnade vi oss åt dessa trevligheter:

Vi beställde färsk (läs: levande!) krabba av vår trevlige fiskare. James var mycket fascinerad och lite rädd för krabborna som vår fiskare kokade åt oss i köket.

P1110171P1110163

Vi var på Leisure Lodge och sade hej då till vår vän Austin.

P1110197

Vi åt middag på Leonardos och James fick leka i lekrummet en sista gång.

P1110200P1110209P1110558P1110559

Vi njöt av stranden.

P1110276P1110326P1110330

Vi var på Baobab och spanade in discokulan i baren då det kördes ett gympapass med kul musik från 80-talet. Vid lunchen roade sig pappa Leif och James med att leka “bambi”.

P1110244P1110260P1110274P1110226

Vi badade i poolen en sista gång.

P1110277

Från badrumsfönstret tittade vi på de väldigt häftiga och ovanligt vänliga “rockstjärneaporna” av den skyddade arten colobus.

P1110512P1110528P1110537

Vi åt en fantastisk middag på Teppanyakirestaurangen som nyligen öppnats på Swahili Beach Hotel.

P1110352

James sprang omkring med en hink på huvudet i vår lägenhet (tja, troligtvis inte sista gången detta kommer att hända, men kanske inte just i vår härliga penthouse-lägenhet i Diani Beach).

P1110300

Sist men inte minst hade vi ett “kwaheri-party”, en avskedsfest, med några av de övriga adoptivfamiljerna.

P1110425P1110422_2P1110420_2P1110413P1110418

Sista veckan hade vi fullt upp med praktikaliteter och bokade vår resa som skulle ta oss med bil på safari genom Tsavo West, Taita Hills upp till Nairobi med allt vårt pick och pack. Vi jämförde priser och olika alternativ fram och tillbaka under ganska lång tid eftersom det skiljer sig mycket i pris och kvalitet mellan de olika reseagenturerna. Till sist valde vi att boka resan hos Ali på Diani Safaris Kenya Ways. Vår numera så kallade “kokosvinsguide” Mohammed skulle också få följa med på resan eftersom han har arbetat med safariresor länge och dessutom behövde åka upp till Nairobi.

Här är Alis kontor.

P1110372P1110370

Resan blev ändå dyrare än vi räknat med och detta på grund av vår överraskande status som turister och inte som “aliens” eller blivande “residents”. Vid vår första visumförlängning fick jag (inte Leif eftersom hans kort aldrig blev färdigt för upphämtning) ett kort som visar att man registrerats hos myndigheterna och fått förlängt visum, ett s.k. “foreigner certificate”. Det hade dock ett utgångsdatum då visumet var tvungen att förlängas ytterligare. 6-månadersförlängningen av visumet gjordes ju sedan, efter ett tidigare misslyckat försök, av en av organisationerna här nere och innebar enbart en stämpel i passet. Kortets giltighetsdatum förlängdes dock aldrig i samband med detta.

Utan kortet eller något annat bättre bevis på att vi har en särskild status i landet kunde Ali inte boka vår safari med inhemska priser på inträdet till nationalparkerna. Vi ville dock göra ett försök att prata med Kenya Wildlife Service (KWS), som ansvarar för bevarande och förvaltning av nationalparker i Kenya, för att se om de trodde att man vid ingångarna till parkerna skulle acceptera stämlarna i passen som tillräckliga bevis. Tillsammans med Ali åkte vi därför till KWS i Diani. Det blev ett blankt nej, vi är tydligen numera enbart turister, till skillnad mot när vi var i Masai Mara, Wasini och andra parker förra året då vi bara behövde betala de betydligt billigare inträdena som gäller för “residents”…..Som vanligt kan det konstateras att man ofta inte förstår någonting här av byråkratin….

P1110365P1110368

Kenya är något av överraskningarnas land. Man blir ju aldrig uttråkad i alla fall. Dagarna före vår avresa sorterade vi ut merparten av våra kläder, saker och prylar och gav bort dem till personalen på Diani Homes eller till personer vi fäst oss vid under vår vistelse.

Här är en del av prylarna som inte kommer med hem.

P1110175

Bland annat barnsängen och barnstolen hade vi emellertid kommit överens om att sälja till den nya förvaltaren på Diani Homes. Hon hade tittat på allt och skulle betala oss innan vi åkte. Sedan kunde vi bara lämna stolen och sängen i lägenheten, vilket var väldigt bekvämt. Allt verkade vara i sin ordning.

Här är sängen med skydd mot ljus och mygg. James sov sött när vi tog upp honom för avfärd mot Nairobi.

P1110563P1110564

Förvaltaren, vi kan kalla henne C, hade varit på begravning och vi hade väntat på att hon skulle komma förbi med pengarna när hon var tillbaka. Dagen före avresan kom hon förbi före lunch för att bara säga hej, fast utan pengar förstås, vilket kanske borde ha fått varningsklockorna att börja ringa. Men ingenting går snabbt här och vi kom överens om att hon skulle komma förbi kl 16 med pengarna eftersom vi skulle gå ut för middag och därefter packa och lägga lillen.

Sedan följde detta bisarra händelseförlopp. Betänk nu att det var klart för alla inblandade att vi skulle gå upp kl. 04.00 och vara redo att åka kl. 05.30 för att hinna med både safari och flytt dagen efter!

Kl. 17.15   Kristin ringer C och undrar var hon är. C svarar att hon har fastnat i något men att hon ska skicka någon med pengar efter middagen.

Kl. 19.14 och 19.16 Kristin ringer C. Inget svar.

Kl 19.20 SMS från Kristin till C: “Hi! I just want to know if you are coming with the payment or not. I have to put James to bed now and if u r not taking the bed etc i have to organise another buyer tonight.” Inget svar.

Kl. 20.42 Kristin börjar bli lätt irriterad vid det här laget och ringer C. Inget svar.

Kl. 21.23 SMS från C: ” Jambo sorry my phone was on silent didnt see u call. Sent someone afew hours ago to bring the cash…if not received yet I will come bring it in a few min…let me know so I come”

Kl. 21.30 SMS från Kristin: “OK! Asked the askaris if they knew something when we came home at 7, nothing. we are now in bed but flash when ur outside, one of us comes down open. pls not too late!”

Kl. 21.32 SMS från C: “OK Im leaving now”

Kl. 21.34 SMS från Kristin: “OK!”

Kl. 22.05 Kristin ringer uppgivet C och känner sig jätteblåst. Inget svar.

Kl. 22.10 Kristin pratar med grannen och bestämmer att sängen och stolen ska hållas kvar i lägenheten om pengarna inte på något sätt dyker upp under kvällen/natten.

Kl. 22.45 Kristin och Leif somnar äntligen efter en mycket ansträngande packdag.

Kl. 23.05 Det knackar på dörren och Leif vaknar till och öppnar. Utanför står…..jepp, nu får ni gissa…..jo, den tidigare förvaltaren för Diani Homes, som har varit mer eller minde försvunnen i flera månader, med vår betalning. Leif säger “tack och godnatt” och stänger dörren!

Vi har ännu inte hört av eller fått någon slags ursäkt från C för uppträdandet, den nattliga betalningen eller en förklaring om varför en person som baktalats av många och som uppenbarligen försvunnit (med eller utan Diani Homes förvaltningskassa) dyker upp utanför vår dörr med en betalning för en barnsäng!! Något skumt är säkert begravet någonstans….som sagt, detta är överraskningarnas land nr 1!

Här är en del av vår packning.

P1110539

Jambo mzungu!

Standard

Nu har vi förhoppningsvis endast ett fåtal veckor kvar i Kenya. Om vi får vårt domslut imorgon lämnar vi Diani Beach den 10 februari för en kort safari i Tsavo och Tahita Hills med destination Nairobi. Därefter är planen att organisera de sista nödvändiga dokumenten, James pass och äntligen få komma hem till Sverige. Men, som vi alla vet, är ingenting är färdigt och avslutat här nere förrän man verkligen fått den sista stämpeln på rätt ställe och rent fysiskt sitter på planet hem.

Vi planerar att göra en mängd utflykter och hinna se saker vi hittills inte har sett. Lite vemodigt är det faktiskt att behöva lämna kusten där vi har levt i nästan nio månader med den eviga sommaren omkring oss.

Denna vecka har vi nog åkt alla konstiga färdmedel som går att åka. Dels har vi varit vid den kenyanska gränsen till Tanzania, dels har vi varit på Chale Island. Utflykten till Lunga Lunga vid gränsen var väldigt äventyrlig och utflykten till Chale å andra sidan väldigt lyxig.

Färden till Lunga Lunga föranleddes av att vi skulle titta på träsniderier åt Leif (vilket är den stora nya hobbyn i den delen av familjen). Vi fick samtidigt se och uppleva hur det kan gå till en vanlig dag för en kenyan här vid kusten. Vi fick också prova på lite mer ovanliga sätt att färdas på.

Vi fick sällskap av Mohammed, vår guide, som pratade flytande tyska och som organiserade vår lilla resa (samt Mohammeds svåger som hade en något oklar roll i det hela). Han skulle ta oss till byn där de fina figurerna skulle tillverkas. Vi började dagen med tuk tuk till Ukunda, för att därefter hoppa på en matatu (i ganska bra skick jämfört med bl.a. den som vi skulle åka tillbaka med).

James i tuk tuk

P1100736P1100737

James i matatu

P1100743P1100745

Resan skulle enligt vår guide inte alls ta lång tid, kanske en timme, men efter så lång tid här i Kenya måste vi äntligen lära oss att en timme för en kenyan kan betyda både två och tre timmar! No problem! Pole pole! Matatun åkte förbi och tutade på varenda människa längs vägen, fler och fler vinkade till sig bussen som plockade upp dem tills det bokstavligen hängde folk utanför bussen. Trångt är bara förnamnet, och varje gång bussen krängde över vägkanten kändes det som om golvet skulle släppa. Naturligvis tog det inte direkt en timme, snarare 2,5 timme tills vi var framme vid gränsen.Vi fick dock de finaste platserna i matatun, som är längst fram!

P1100760P1100764P1100767

Vid varje stopp i de lite större byarna, flockades försäljarna av dryck, snacks, frukt och mat kring matatun. Vi fick pröva jackpot-frukt som är liten, gul, seg och smakar som en blandning av gurka och mango – typ.

P1100755P1100757

Det kändes som om vi åkte i en evighet. Förbi Shimoni, de enorma sockerrörsplantagen, Cementfabriken, träplantage, marknader och byar. Vi hade uttryckligen sagt till vår guide att vi absolut inte kunde korsa gränsen till Tanzania pga att vi inte har pass åt James. Då vi plötsligt såg tullområdet med grindar och övervakning började vi minst sagt bli lätt nervösa. “Kein Problem!”, sade vår guide på tyska med kenyansk brytning. Detta var tydligen något slags ingenmansland, men fortfarande inom Kenyas gränser….pust…det vore ju skönt att slippa kenyanskt fängelse för försök till kidnappning av barn denna dagen i alla fall….

P1100771P1100748P1100789

Vi fick sedan åka matatun lite längre än den normalt sett körde. Vi gick av i en liten by med en bensinstation, en liten kyrka med plåtväggar, små hus och torr vegetation på grund av värmen från den stekande solen som det flacka landskapet reflekterade lika effektivt som en parkeringsplats gör på sommaren.

Lite bensin kanske?

P1100820P1100819

I kyrkan hölls högmässa med skränig och uppfordrande predikande i mikrofon.

P1100794

Här någonstans skulle det alltså finnas en hel liten by där folk arbetade med träsniderier! Det såg vi fram emot att se, så vi började promenera i det ökenlika landskapet. Efter en kvart kom vi faktiskt också fram till rätt ställe. En liten by med en större hus i mitten. Till vår stora besvikelse fanns det inte mycket till försäljning, utan hela utställningen bestod av ett litet rum. Leif hittade ändå något intressant och köpte en fin s.k. makonde-figur.

P1100795P1100798

James vinkade och ropade på kossorna, getterna, förbiåkande motorcyklister och några barn som vaktade getterna. Folk hälsade tillbaka med jambo och karibu.

P1100803

Efter ett tag i värmen propsade mamma i familjen att det absolut var dags för lunch på det ställe som guiden hade sagt att man kunde äta på. Vi gick tillbaka längs vägen till bensinstationen och en restaurang direkt bredvid. Vi var helt själva i restaurangen och beställde kenyanska specialiteter.

P1100812P1100818

Det tog ett tag innan vi fick in allt, men vi hade ju knappast någon tid att passa, så vi njöt av att få ta en paus i skuggan. James och mamma roade sig under tiden med att leka runt en träpelare och de visade fotboll på en ganska så välskyddad TV.

P1100837_2P1100854

Lite alkoholreklam i restaurangen.

P1100830P1100831P1100832

Kocken

P1100828

Äntligen fick vi äta och hela kalaset för fyra vuxna och ett barn gick på 1200 KES, ca 100 SEK. För det fick vi en stor köttgryta, grönsaker, pommes frites, mängder av ugali, vatten och läsk – här gällde verkligen inga turistpriser.

P1100850_2

Mätta och belåtna undrade vi nu vad som nu skulle ske. Guiden ville ta med oss till ytterligare ett ställe som skulle tillverka träsniderier. Efter besöket i byn trodde vi väl inte att det skulle vara så fantastiskt som guiden påstod, men varför inte? Vi hade ju inget bättre för oss. Detta skulle ju dessutom vara på vägen tillbaka till Diani, så vi behövde bara hoppa av matatun och efter besöket fortsätta vår färd hemåt.

Nu fanns det bara ett litet problem. Det var ju så att matatun hade åkt lite extra långt för vår skull ända fram till gränsen, men tillbaka gick det bara matatus från gränskontrollstationen (eller ingenmanslandet)….hur skulle vi göra nu? Vår guide förslog att vi skulle ta motorcykeltaxi den korta sträckan, gå igenom kontrollstationen, hoppa på matatun och sedan fortsätta. Inte ett helt barnsäkert alternativ, men något annat sätt fanns ju inte. Vagnen då? “Kein Problem”, sa guiden återigen glatt och tog den hopfällbara vagnen under armen på motorcykeln. Häpp! James var inte ett dugg rädd, utan tyckte att det hela verkade kul. Efter några minuters färd verkade han trivas väldigt bra och somnade mellan pappa och föraren.

P1100855_2

Vi klev av motorcykeln vid kontrollstationen och var nu tvungna att gå rakt igenom den. Vi hade naturligtvis våra pass med och blev kontrollerade två gånger av tulltjänstemän. De kollade igenom våra pass noggrannt, men kunde inte hitta något fel på visumstämplarna – vilken var tur för oss – idag fick kontrollanterna minsann inga mutor! När vi sedan passerat frågade vi guiden varför de inte frågat om James som sov tungt i vagnen. “Jag sa att barnet tillhörde mig”, sa guiden. Bra, frågor på det?

Här väntar vi på matatun vid kontrollområdet.

P1100859

Vi hade ännu inte reflekterat över det faktum att vi under hela dagen inte sett en enda vit människa, också kallad mzungu här i Kenya, i närheten. Vi klev av matatun i en lite större by och blev direkt upphämtade av en äldre man som skulle ta oss till nästa snideriställe. Nu blev vi plötsligt medvetna om att folk stirrade på detta märkliga sällskap bestående av två vita personer med tillhörande barnvagn och ett kenyanskt barn samt två guider bärandes på våra saker. På vägen hörde vi sedan ett ljudligt men vänligt “Jambo mzungu!” – “Hej vit människa!”, följt av en massa fniss och skratt.

Vi måste verkligen ha utgjort ett exotiskt följe när vi promenerade igenom byn, förbi en skog som lät som porlande vatten när det susade i träden, över ett fält och in på en liten gård.

P1100863_2P1100864P1100865P1100868

Leif kämpade med att dra barnvagnen över fältet, men det gick alldeles utmärkt.

P1100869

Vi kom fram till den lilla gården där det bodde en familj. Inte hade de några träsniderier inte, men om vi ville kunde de göra sådana på beställning. De hade däremot kokosvin till försäljning, vilket vår guide direkt nappade på. Nu åkte korken av och de små plastglasen fram! Nämen vad härligt att min älsklingsdryck (inte alls…eftersom alkohol gjord på kokosvatten är rätt vidrig faktiskt) serverades så här mitt på blanka eftermiddagen. Men om man är hövlig kan man ju inte tacka nej till det som bjuds.

Prost!

P1100900

Prost noch Mal!

P1100921P1100906

Nu lättade stämningen lite och James tyckte det var kul att springa runt och jaga höns och kycklingar.

P1100914P1100896P1100974

Vi blev inbjudna att ta en titt på huset och gården. Här ser ni köket/rökeriet samt sovrummet. Den rökta majsen används antingen till sådd eller till att äta då det inte finns tillgång till färsk majs.

P1100883P1100887P1100888

På gården fanns även kor….

P1100929

….och en biodlning som jag tyckte var intressant. Jag ville gärna köpa honung men den skulle tyvärr inte vara färdig förrän om ca två månader. Vår guide verkade dock vara mer intresserad av kokosvinet…

P1100924

Vattnet i brunnen på gården dracks tydligen utan att kokas eller renas innan…

P1100932

Här leker barnen på gården med en död tusenfoting.

P1100955

Kodynga samlas och sparas eftersom det är ett utmärkt byggmaterial när det torkar.

P1100986

Efter en mycket händelsrik dag var det så dags att bege sig hemåt igen med det (hmmm..) bekväma färdmedlet matatu. Denna gång var det ännu mer folk som skulle på den ganska risiga bussen och vi fick just inga lyxplatser denna gång, utan hamnade längst bak istället. Matatuföraren kände inte många begränsningar utan drog på farten ordentligt på ett par sträckor, körde om stora lastbilar och andra matatus. Vi höll krampaktigt i sätena framför och hoppades att allt skulle gå bra.

P1100993

Åtminstone tappade vi ingen dörr i farten, som vi såg denna matatu göra precis framför oss.

P1100999

Så skönt det var att sätta sig i en tuk tuk igen (med uppmuntrande ordspråk uppklistrade överallt) i Ukunda och äntligen komma hem till Diani Homes efter att ha upplevt en dag med flera timmar i matatu liksom så många kenyaner upplever varje dag, år ut och år in….

P1100995

Nairobi tredje gången gillt (eller: el och vatten, en känsloladdad historia)

Standard

Tre gånger har vi packat våra väskor och varit beredda på snabb avfärd till Nairobi och vår andra domstolsförhandling. Två gånger har vi fått packa upp våra väskor igen. I torsdags blev det tredje gången gillt och vi fick åka!

Vi och många andra familjer har haft otur eftersom inga förhandlingar har hållits i adoptionsmål i december i Nairobi. Skälet har varit domarnas sjukdom, ledigheter, konferenser etc. Vi trodde väl därför inte att vårt mål skulle komma upp på domstolens listor redan första fredagsförhandlingen efter jullovet. Rutinen är att förhandling alltid hålls i adoptionsmålen på fredagar. Advokaten hade tidigare i veckan sagt att det var sannolikt att vi skulle få tid i fredags, men sannolikt kan ju i Kenya betyda precis vad som helst och var inget vi kunde hänga upp våra stora förhoppningar på.

Vi packade således våra väskor med ganska lite engagemang och motivation i torsdags, insåg att vi definitivt inte skulle hinna med flyget från Ukunda/Diani vid lunch eftersom vi ännu inte fått bekräftelse från advokaten. Nästa flyg från Diani skulle gå vid 16, sedan fanns det bara flyg från Mombasa på kvällen, eller på fredag morgon (liknande det s.k. “fakirflyget” från Stockholm till Bryssel som jag har tagit i jobbsammanhang flera gånger), vilket inte var ett så lockande alternativ….

P1100337

Var vana trogen åt vi därför en god lunch på Leonardos i närheten, med mobilerna beredda på bordet. Vid 14.30 ringde advokaten: ” Ni kan sätta er på flyget, vi ses imorgon i domstolen!” OK – nu gick det undan! Vi hade fått erbjudande av våra underbara vänner i familjen A och K att bo i deras Nairobilägenhet under deras frånvaro. De befann sig själva utanför Mombasa och vi var tvungna att hämta nyckeln innan vi kunde flyga till Nairobi. Att skicka taxi fram och tillbaka för upphämtning av nyckel med risk att precis missa 16-flyget från Diani gick inte. Alternativet var helt enkelt att flyga från Mombasa med något av kvällsflygen och hämta upp nyckeln själva. Det skulle bli mycket åkande, men tidsmässigt skulle det klaffa.

P1100349_2P1100342

Leif bokade blixtsnabbt biljetter och beställde taxi. Jag ordnade med kontanter, sedan betalade vi allt, hämtade upp väskorna hemma och satte oss med gott humör i taxin på väg mot Mombasa.

P1100351P1100356_2

Upphämtningen av nyckeln gick smidigt och vi kunde till och med hinna med en snabb middag på City Mall innan vi tog oss vidare till flygplatsen. Det började redan att skymma ute och vår lille kille började bli väldigt trött efter flera timmar i bil.

P1100365

På flygplatsen fick James titta lite på “Nicke nyfiken” och “Fåret Shaun” som han tycker så mycket om. Nästan halv 9 på kvällen var det dags att gå ombord på det lilla planet.

P1100367_2P1100370_2

Flygturen gick jättebra och vi blev upphämtade av vår taxichaufför Samuel på Kenyatta airport. Efter den väldigt spännande och långa dagen orkade James inte hålla ögonen öppna längre utan slocknade som en stock i pappas famn.

P1100372P1100377

Vi installerade oss i lägenheten på Redd Apartments och såg fram emot morgondagen i domstolen.

Fredag morgon var vi i domstolen i god tid innan förhandlingarna skulle börja vid 9. Säkerhetkontrollen var denna gång inte lika rigorös eftersom de endast tog kameror i förvar (återigen fick jag försäkra säkerhetskillen bakom disken att jag verkligen ville ha tillbaka min kamera på vägen ut), inga mobiltelefoner eller surfplattor, som ju också har inbyggda kameror…vilket var bra för vår del, för då kunde vi ju ta lite foton medan vi väntade.

P1100383_2P1100387_2

Här är vi i korridoren utanför salarna med flera andra väntande familjer. James sprang omkring, lekte med nallen, åt kex, drack juice och hälsade på folk.

FB_IMG_13899372238830345_2FB_IMG_13899372287294730_2

Hela familjen Johannsen i finkläder.

FB_IMG_13899391339948773_2

Som näst sista familj på tur, vid 10.30-tiden, fick vi komma in till domaren. Med i salen var naturligtvis också advokaten, James “guardian”, vår kontaktperson på organisationen här nere samt två personer jag aldrig träffat och som jag tror var assistenter till advokaten.

Med en timid och nästan ohörbar röst presenterade den normalt sett självsäkre advokaten vårt fall inför domaren som satt på det högresta podiet. lagom högt för att kunna titta ner på oss alla, precis som förra gången i domstolen. Advokaten bläddrade, som det verkade, på måfå igenom akten, stannade till vid några sidor och berättade lite om oss, vår bakgrund och om James. Det var svårt att hänga med vad som sades, men James “guardian” och adoptionsorganisationen hade, som väntat, inga invändningar mot adoptionen och sedan diskuterades datum för domslutet.

Först sade domaren att domslut skulle ges i slutet av februari, vilket skulle innebära nästan en månads väntetid. Plötsligt fick då advokaten som tur var lite mer luft i lungorna. Han angav att vi på grund av planering av våra jobbsituationer i Sverige önskade få veta exakt vilket datum vi skulle kunna få domslutet, gärna lite tidigare om möjligt. Våra jobbsituationer är ju i verkligheten relativt flexibla, så det var ju som att gripa efter ett halmstrå, men vi var väldigt glada att advokaten tog till dessa argument för att förkorta processen. Två veckor måste ju enligt kenyansk lag förlöpa mellan sista förhandlingen och domslutet. Nu fastställdes att vi skulle få vårt efterlängtade beslut den 31 januari!! Vilken fröjd!

Detta skulle naturligtvis firas och vi blev inbjudna på eftermiddagsfika med bubbel av en av de trevliga danska adoptivfamiljerna på Gemina Court som också haft sin sista hearing samma dag. På kvällen var vi slutkörda men lyckliga och åt härlig indisk mat på Yaya.

P_2P1100397_2P1100405_2

Vi hade egentligen inga andra större planer för helgen i Nairobi än att titta på lite träsniderier, köpa resesäng åt James (efter det att han klättrat ut ur barnsängen i lägenheten på Redd ett flertal gånger och dykt upp mitt i natten bredvid våra madrasser som ett litet mörkt spöke med nallen i ena handen och med den andra handen i munnen) och ta det lugnt.

För första gången åkte vi in till det lite mer hektiska Nairobi centrum för att bl.a. gå till Biashara Street där barnbutikerna ligger tätt på rad. Jag måste verkligen ta och uppdatera min packlista här på bloggen, för här kan man verkligen köpa det mesta för barn, förutom kanske barnvagnar av god kvalitet.

P1100415

Tur att denna buss som körde bredvid oss var skyddad av jesu blod…

P1100416

Efter inköpet av resesäng för James hann vi med en fika utanför Nakumatt – härliga tider.

P1100423_2P1100426

På kvällen hade vi tänkt beställa lite mat och ta det lugnt hemma i lägenheten. Dock utvecklade sig kvällen lite mer annorlunda än vi tänkt. Det började nämligen störtregna. Nu tänker ni säkert, jaha, vad har detta med något alls att göra? Lite regn? Men, i Kenya är det ju så här att regn=strömavbrott och Nairobi är inget undantag. Kvaliteten på byggnader och elnätet tillhör en svunnen tid jämfört med Europa (förutom…hmm…möjligtvis Storbritannien då…)

Här är en elstolpe utanför Gemina Court.

P1100449

Här en liten kiosk i närheten som inte har så mycket i detta sammanhang att göra, men den är ganska söt i alla fall.

P1100469

Typiskt för kvaliteten på lägenheterna är engelsk standard à la början av 1900-talet. Roliga men helt opraktiska detaljer så som separata kranar för varmt och kallt vatten, eller jättehöga, kantiga trösklar in till badrummet (perfekt utformade så att jag som är halvblind utan linser kan gå och slå i tårna ordentligt när jag besöker badrummet mitt i natten).

P1100410P1100411

Precis innan himlen öppnade sig för skyfall över Nairobi och vi äntligen hade fått vår beställda mat tog elen slut och det blev helt kolsvart i lägenheten. Just det, elen tog slut. Man brukar nämligen “toppa (eller ett mer lämpligt ord kanske: ladda) upp” eldosan genom att köpa kuponger, precis som man gör med kontantkort på mobilen. Middagen intogs i ett romantiskt beckmörker med regnet som bokstavligen skvalade in genom fönstret.

P1100431P1100438P1100442

Efter middagen ringde vi till familjen A och K i desperation, hur skulle vi göra för att få tillbaka elen? Vi fick instruktionen att gå ner i trapphuset och läsa av mätaren för lägenheten, ta mätarnumret och, istället för att själva bege oss ut i hällregnet, be en taxichaufför åka till närmsta butik för att köpa en elkupong som man kunde använda för att ladda upp eldosan med.

P1100446

Jag ringde till Swedken och de skickade en chaufför som fick instruktioner och pengar. Efter en kvart ringde han och sade att alla butiker som sålde elkuponger hade stängt – jisses, hur skulle vi lösa situationen nu då? Chauffören föreslog att han istället kunde åka till en annan butik som sålde Mpesa-kuponger (betalning via mobilen) och att han därefter kunde gå in på elbolagets hemsida eller telefontjänst och ladda upp vår eldosa på det sättet. Mycket bra tänkte vi, denna eller någon annan lösning hade vi ju själva inte direkt kommit på.

Efter en halvtimme kom han tillbaka och jag sprang jag ut till bilen för att slippa bli genomblöt och vi, eller mest chauffören faktiskt (eftersom jag inte har någon koll överhuvudtaget hur det fungerar med Mpesa och elbolag i Kenya), laddade upp dosan med hjälp av telefonen. Det var fantastiskt att det fungerade! Det lilla problemet var ju nu bara att vi under tiden hade hunnit få ett “riktigt” strömavbrott…..nu var inte bara lägenheten, utan hela området utan ström….

P1100443P1100444

Då regnet efter ett tag avtog i styrka kom som tur var också all el tillbaka. Vad härligt att få tända lite lampor och använda datorn igen.

P1100412

Sista natten skulle familjen A och K komma hem och då tänkte vi ge dem lite luft och istället bo på något B&B i närheten. Vi hade sett att det fanns ett litet hotell i närheten av Redd och Gemina och bad att få titta på rummen. De såg ovanligt fräscha ut för att vara i Nairobi och till vår stora förtjusning fanns det även badkar. Hela familjen såg fram emot att hänga på rummet, äta kinesisk hämtmat, bada badkar i omgångar och titta på TV.

P1100452P1100481

Jag tryckte på knappen till varmvattenberedaren utanför badrummet i god tid. Det brukar ju ta upp till 40 minuter innan man kan få varmvatten i kranarna. Varmvattnet i badkaret dröjde och vi busade och hade kul på annat sätt under tiden.

P1100476_2

Det var först efter en timme vi insåg att det måste vara något fel med beredaren. Vid det laget var vi emellertid så trötta att vi inte orkade säga till i receptionen. Det blev inget bad i badkar.

Döm om vår förvåning när vi pratade med receptionen morgonen därpå och de berättade att de hade glömt tala om för oss att det inte fanns något varmvatten anslutet till badkaret…vafalls? Var hela badkaret någon slags emaljerad jätteattrapp? De var ändå väldigt vänliga och bar upp varmvatten i en liten tunna/balja så att James skulle kunna få bada. Vi vuxna fick använda duschen där det skulle finnas varmvatten. För visst passar el och vatten som hand i handske? Vi vaknade, vi duschade och vi överlevde…

P1100494

James tyckte att det var superkul att bada i den lilla tunnan och skrek av förtjusning så att det ekade i hela badrummet.

P1100490_2

Strulet med varmvattnet kompenserades till viss del av den ljuvliga frukosten med en riktig kock bakom spisen som dessutom visade James roliga saker, så att föräldrarna fick lite matro.

P1100487P1100483

By the way, det var full rulle med bygge på grannfastigheten. Tror ni denna typ av byggställning skulle kunna vara något hemma?

P1100495P1100497

Så var det dags att lämna det torra, dammiga och ganska kalla Nairobi för denna gång och flyga tillbaka till den varmare kusten. På flygplatsen roade sig James med att titta på och imitera flygplan.

P1100503

Trots att jag inte hade lyckats få med mig åksjukepiller gick resan med det minimala flygplanet bra.

P1100507_2P1100511_2

Vi satt på tredje raden.

P1100530

Längst bak i flygplanet.

P1100529

Men, vilka fantastiska vyer vi fick se under resan. Vilket vackert land detta är!

P1100556P1100605P1100677

Så var vi äntligen “hemma” i varma och soliga Diani igen.

P1100692

Det kändes verkligen toppen på många sätt även om vi, inte helt överraskande, möttes av ett av de ständigt återkommande “vattenavbrotten” i lägenheten.

Och förresten, nu måste jag sluta skriva, annars tar datorns batteri snart slut – vi har ju nämligen strömavbrott för tillfället….